torsdag 30 januari 2014

Vi tackade nej!

Detta inlägget är fortsättningen på GÅRDAGENS INLÄGG!
När lappen var ivägskickad kändes det som att jag hade fattat rätt beslut, glad mamma, glada barn. Och det var ju fyra månaders kö så visst hade jag tid att gosa med Ludwig ett tag till. Fyra månader är ju lång tid... eller inte!
Innan jag knappt hann blinka satt jag med lappen i handen och skulle sätt kryss för om vi ville ha den erbjudna platsen eller inte. Jag darrade och fick en otrolig ångest när det nu var på riktigt. Hur kunde jag vara så självisk att jag satte mig och mitt bästa framför mitt barns bästa, varför hade jag så bråttom att starta upp företaget just nu? Varför kunde jag inte vänta ett ynka år till som vi bestämt.. och hur ofta händer det att man har möjlighet att vara hemma med ett barn i 3 (!) år, mig har det aldrig hänt förut i alla fall.
Men nu hade jag möjlighet till det, tänk om jag hade möjlighet till det när min äldsta tjej började förskolan drygt 1 år gammal, vad hade jag tänkt om mig själv då om jag kunnat läsa detta inlägget. Alla kan inte välja när de ska lämna barnen på förskolan, jag är mycket väl medveten om detta och jag har verkligen insett under de senaste dagarna hur lyckligt lottad jag faktiskt är.

Jag kan vara hemma med Ludwig länge till och jag kommer att vara hemma med Ludwig länge till, jag kommer att vänta på barnen med middag på bordet när de kommer hem från skolan. Jag kommer att sitta vid bordet och lyssna på hur skoldagen har varit. Vi kommer att baka tillsammans och planera om ditten och datten, semestrar och sådant kul som vi ska göra. För vi har det ju faktiskt riktigt bra tillsammans, jag behövde bara bli påmind om det.

Men något ska ändras på här hemma för drivet och utmaningarna söker jag fortfarande efter och det måste jag få göra för att må bra. Kanske startar jag upp företaget i år trots allt fast med Ludwig hemma eller ger jag mig på en annan utmaning som är mer på det personliga planet. Något hittar jag i alla fall på, för en bra mamma är nog trots allt en mamma som inte är "bara mamma" jämt.

15 kommentarer:

  1. Rätt tänkt Madde. Den tiden får du inte tillbaka. Ta vara på den när du kan.Kram

    SvaraRadera
  2. Härligt för er båda : ) förskolan finna kvar och att få vara hemma med sin mamma eller pappa då man är liten är ju klart det allra bästa kram Sofia

    SvaraRadera
  3. Hej,
    Jag känner så väl igen mig i det du har skrivit...jag har en liten 1 ½ åring här hemma och nu i början av februari var det dags för henne att börja förskolan. Det har varit en stor ångest, när vi sen fick plats på en förskola som inte alls var vårt val och dessutom inte kändes som helt rätt så gjorde det verkligen inte saken bättre...vi tackade nej! Nu ska jag vara hemma med lillan och vara hemma och vänta på de stora barnen när de kommer hem från skolan. Man får inte den här tiden tillbaka och det går verkligen fort så jag känner mig lyckligt lottad som har möjlighet att välja att vara hemma med barnen. En stor kram till dig och tack för att du delade med av dina tankar kring det här.
    /Jessica (förresten jag bakade dina bananmuffins här hemma igår...de gjorde succé :) )

    SvaraRadera
  4. God morgon! Fina du
    Det gör du så rätt i
    Lyssna det som känns bäst och för sina barn.
    Det går ju så fort med barnen.
    Vi ville också ta vara på den tiden....
    Men nu går dom på förskolan och dock inte så mycket.
    Genomsnitt två dagar i veckan. ...
    Livet här o h nu eller hur ? :)
    Härligt att få läsa och höra.
    Ha nu en fin dag ! Och helg

    Jag ska hem idag efter jobbet och öppna din fina blogg och spana lite goa recept till Idas kalas ...
    Kraaam

    SvaraRadera
  5. Grattis till ett klokt beslut! Åtminstone vad gäller för familjen med mamma hemma. Är själv uppvuxen så men det var andra tider på 50-talet. Beakta att av alla s.k. fattigpensionärer är 80% kvinnor så skilj dig inte hi, hi! Eller dela pensionspoäng! Din blogg är verkligen helt fantastisk. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar :) Pensionen är jag verkligen så dåligt insatt i, nästan så att jag skäms, men visst förstår jag att detta kommer att påverka min pension negativt. Kan man dela pensionspoäng? Berätta gärna mer..

      Kram Madame Edith

      Radera
    2. Hittade lite information i en artikel.

      Tack för att du gjorde mig uppmärksam på detta.

      Radera
    3. Hej Edith! Det var jag som gjorde dig uppmärksam på det där med pensionen. För att det behövs, det är jag övertygad om. Du är inte ensam om att vara ovetande. Det var jag också. När man är ung och mitt i barnperioden känns pensioneringen så avlägsen men det går snabbare än du tror att bli 65. Om du då inte vill leva på s.k. grundpension motsvarande ca: 9000kr före skatt måste du se om ditt hus nu! Varje individ ansvarar för sitt eget "ihopsamlande" av pensionsrätter nämligen. Om mannen dör eller försvinner kan du inte tillgodoräkna dig någonting från honom om ni inte kommer överens om det nu och som den feminist jag är tycker jag det är självklart eftersom det är era gemensamma barn du sköter. Själv har jag haft fast anställning som högstadielärare i 37 år med allt vad det innebär av tjänstepension och annat. Trots det blir inte pensionen mer än drygt 50% av vad jag hade när jag var aktiv om man inte själv har pensionsparat under tiden man jobbade. Är man egen företagare måste man ju själv avsätta för sin kommande pension när inte någon arbetsgivare gör det, så det är viktigt att du har en plan. Lycka till och kram från en nybliven pancho

      Radera
    4. Jag ber om ursäkt att jag missade ditt svar, nu när jag länkade till detta inlägget såg jag att du skrivit till mig :) Jättebra att du gör mig och många andra uppmärksamma på detta, jag är numera egenföretagare så nu är det verkligen dags att bli mer insatt. Tiden går ju jättefort och det här är verkligen viktigt att tänka på inför framtiden. Återigen tack för din kommentar!

      Radera
  6. Hej Madame Edith!

    Det är alltid skönt när man har bestämmt sej...och det verkar ni har gjort:) Våra barn är vuxna idag men som fortfarande inte "riktigt" har lämnat hemmet pga utlandsboende! Men det är en trygghet för alla de barn som får växa upp i trygga hemförhållande! När man följer din blogg så känner jag att dina barn är trygga att få komma hem till ett värmande hem när de har varit i skola, dagis
    . Kram till dej och din familj<3
    kram Karin!

    SvaraRadera
  7. Just ikväll känns beslutet mer rätt än någonsin, denna kväll kunde ha slutat väldigt illa för vår familj. Vår 5 årige son hade av sina äldre syskon blivit bjuden på en hård rund karamell, och på hårda karameller suger man ju och det gjorde han rejält, karamellen flög bak i halsen och gjorde totalt stopp i luftvägarna. Han var ensam i sitt rum när detta hände och jag hade ingen aning om att han hade fått karamellen. När jag gick förbi trappuppgången på undervåningen hörde jag ett konstigt ljud från övervåning och sprang upp, syskonen kom samtidigt och kunde berätta om karamellen, annars hade det nog tagit längre tid innan jag hade förstått vad som hänt. För några år sedan gick jag och min man på livräddningskurs där vi fick öva på dockor hur vi skulle agera i en sådan situation men som sagt det var några år sedan... panikslagen försökte jag att minnas tillbaka till kursen och det vi lärt oss.
    Efter 3 buktryck lyckades jag få upp karamellen, tack gode gud!!!!! Vad hade hänt annars, nä livet är skört, att ta vara på varandra och familjen är det allra viktigaste. Man vet aldrig vad som händer imorgon. Känner mig fortfarande, ett par timmar senare, chockad och helt omtumlad... och tacksam!

    SvaraRadera
  8. Du är klok kvinna tycker jag. Höjer på hatten!
    LIvet är skört och påminns man som du gjorde ikväll, blir man ödmjuk och väldigt tacksam.
    kram
    Fia

    SvaraRadera
  9. Åh, jag blir helt kall! Vad lätt olyckan är framme:(
    Klart att det blev en chock!!!!
    Jag hade ju också möjligheten att stanna hemma länge med de små, jag är såå tacksam över det och känner fortfarande(har jobbat 2,5 år nu!!!!) ett lugn av vetskapen att jag tog vara på tiden då, det är ju när de är riktigt små de behöver sina föräldrar riktigt nära! Nu när de är 5 har de större behov av att leka med andra barn och få klara saker själva!
    Fast självklart måste vi föräldrar må väl och ditt behov av något eget förstår jag nog precis. Jag hade ju förmånen att kunna jobba några kvällar i veckan i en spelbutik, något helt annat än mitt "vanliga" arbete som förskollärare:)
    Önskar att du får känna samma ro och glädje kommande år!
    Kram Emma

    SvaraRadera