Vet du, jag har länge tänkt kommentera här inne! Jag blir så glad, ja faktiskt rörd när jag läser din kloka ord om att vara hemma med familjen och ta tillvara på tiden med dina barn. Jag jobbar ju själv på en förskola och jag vet att många föräldrar skulle vilja vara hemma mer med sina barn om de kunde. Tyvärr hör/läser jag också om föräldrar som helst vill ha sina barn på förskolan hela dagarna trots att de är föräldralediga/arbetslösa. Blir så ledsen över att man inte tar tillvara på tiden med sina barn när de är små, den får man ju aldrig igen. Hos oss får barnen vara 15 timmar i veckan när föräldrarna är föräldralediga med syskon el arbetslösa och det är tillräckligt tycker jag men som samhället ser ut nu så verkar en del föräldrar tro att de är otillräckliga och att de inte kan ge sina barn den stimulans som förskolan kan. Det tycker jag är synd och då är det så härligt att läsa om hur du resonerar! Så sunt! Tänk när du ser tillbaka på den här tiden, du kommer inte ångra en sekund:)
Hej, älskar långa kommentarer!! Ja, att tacka nej var absolut inget självklart beslut men något hände i mig när vi blev erbjudna förskoleplatsen. Vi har aldrig haft möjligheten att vara hemma med ett barn i tre år tidigare. Första barnet började förskolan när hon var strax över året och precis lärt sig att gå, detta på grund av nedskärningar med minskat antal timmar på mitt arbete, jag blev erbjuden ett nytt arbete mitt under min föräldraledighet och tackade ja. Inte lätt att säga att man vill börja en anställning med att vara föräldraledig.. så det fick bli förskolan för dottern, vilket inte kändes särskilt bra. När andra och tredje dottern föddes (det skiljer 14 mån på dem) hade vi precis köpt huset med topplån och allt vad det innebär. Ny bil dessutom för att allt och alla skulle få plats, stora utgifter på kort tid med andra ord. Jag började att jobba kvällar och helger för att kunna låta barnen få vara hemma så länge som möjligt, vilket då ledde till att jag och min man knappt aldrig sågs, gick tillbaka till dagtid och barnen fick börja förskolan, minns inte riktigt hur gamla de var då men ingen av dem hade hunnit bli tre år i alla fall.
När vår förste son föddes och jag var föräldraledig med honom så kom jag in på min drömutbildning i Älmhult. "Inredare med Säljkompetens" Det var flera hundra sökande och jag var en av 29 som kom in, en sådan chans får man bara en gång och sonen fick börja på förskolan, han var då drygt 1,5 år gammal. Och efter utbildningen föddes då Ludwig, mina planer är nu att starta företag, alltså ingen arbetsgivare som väntar på mig, ingen skolstart som väntar, ingen ekonomisk press som stressar mig utan jag känner mig faktiskt för förstå gången i hela mitt liv väldigt fri. Fri att styra över mitt liv precis som jag vill, fri att bestämma när min son ska börja förskolan och fri att bestämma i vilken takt jag vill att företaget ska växa fram. Förskolan är jättebra på alla sätt och vis, jag har en 5:åring (snart 6 år) som älskar förskolan, i den åldern tror jag att det ibland kan vara bättre att få vara med kompisarna där än hemma med tråkiga mamma som bara bakar hela tiden ;) Då kan ibland 15 timmar kännas lite för hans skull, inte för min skull. Men när man är lite mindre tror jag att det är viktigt med trygghet och det tror jag att man får allra bäst av sin mamma eller pappa eller någon annan som står barnet nära. Men som jag skrev längre upp i kommentaren så finns det ju alltid olika anledningar till varför barnet börjar i förskolan, ibland kan man ju inte välja och det ska man ju inte behöva ha dåligt samvete för det, visst har barnen det bra på förskolan! Men att lämna dem där för att man känner att man som förälder inte kan fylla barnets behov känns ju otroligt ledsamt. Men du har säkert rätt i det, man utgår helt enkelt ifrån att det är barnens bästa att göra som alla andra föräldrar gör, säkert många som tycker att vi är konstiga när vi valt att göra som vi gjort. Att dessutom skaffa 5 barn, bara det är ju provocerande och annorlunda.
Tack för din kommentar som fick mig att skriva av mig lite, skönt!
God morgon !
SvaraRaderaSå härliga recept !
Allt som du gör och du bjuder på så fina bilder.
Ha en härlig dag !
Kram
Och en trevlig helg också !
Detsamma :D
RaderaÅh vad jag blir sugen på att baka nu!!!! Men det går inte för jag ska måla :) Kram Anna
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaSå mycket gott du bjuder på!
Vet du, jag har länge tänkt kommentera här inne! Jag blir så glad, ja faktiskt rörd när jag läser din kloka ord om att vara hemma med familjen och ta tillvara på tiden med dina barn. Jag jobbar ju själv på en förskola och jag vet att många föräldrar skulle vilja vara hemma mer med sina barn om de kunde.
Tyvärr hör/läser jag också om föräldrar som helst vill ha sina barn på förskolan hela dagarna trots att de är föräldralediga/arbetslösa. Blir så ledsen över att man inte tar tillvara på tiden med sina barn när de är små, den får man ju aldrig igen. Hos oss får barnen vara 15 timmar i veckan när föräldrarna är föräldralediga med syskon el arbetslösa och det är tillräckligt tycker jag men som samhället ser ut nu så verkar en del föräldrar tro att de är otillräckliga och att de inte kan ge sina barn den stimulans som förskolan kan. Det tycker jag är synd och då är det så härligt att läsa om hur du resonerar! Så sunt! Tänk när du ser tillbaka på den här tiden, du kommer inte ångra en sekund:)
Ha nu en finfin kväll fina du!
Kram Sofi
Hej, älskar långa kommentarer!! Ja, att tacka nej var absolut inget självklart beslut men något hände i mig när vi blev erbjudna förskoleplatsen. Vi har aldrig haft möjligheten att vara hemma med ett barn i tre år tidigare. Första barnet började förskolan när hon var strax över året och precis lärt sig att gå, detta på grund av nedskärningar med minskat antal timmar på mitt arbete, jag blev erbjuden ett nytt arbete mitt under min föräldraledighet och tackade ja. Inte lätt att säga att man vill börja en anställning med att vara föräldraledig.. så det fick bli förskolan för dottern, vilket inte kändes särskilt bra. När andra och tredje dottern föddes (det skiljer 14 mån på dem) hade vi precis köpt huset med topplån och allt vad det innebär. Ny bil dessutom för att allt och alla skulle få plats, stora utgifter på kort tid med andra ord. Jag började att jobba kvällar och helger för att kunna låta barnen få vara hemma så länge som möjligt, vilket då ledde till att jag och min man knappt aldrig sågs, gick tillbaka till dagtid och barnen fick börja förskolan, minns inte riktigt hur gamla de var då men ingen av dem hade hunnit bli tre år i alla fall.
RaderaNär vår förste son föddes och jag var föräldraledig med honom så kom jag in på min drömutbildning i Älmhult. "Inredare med Säljkompetens" Det var flera hundra sökande och jag var en av 29 som kom in, en sådan chans får man bara en gång och sonen fick börja på förskolan, han var då drygt 1,5 år gammal.
Och efter utbildningen föddes då Ludwig, mina planer är nu att starta företag, alltså ingen arbetsgivare som väntar på mig, ingen skolstart som väntar, ingen ekonomisk press som stressar mig utan jag känner mig faktiskt för förstå gången i hela mitt liv väldigt fri. Fri att styra över mitt liv precis som jag vill, fri att bestämma när min son ska börja förskolan och fri att bestämma i vilken takt jag vill att företaget ska växa fram.
Förskolan är jättebra på alla sätt och vis, jag har en 5:åring (snart 6 år) som älskar förskolan, i den åldern tror jag att det ibland kan vara bättre att få vara med kompisarna där än hemma med tråkiga mamma som bara bakar hela tiden ;) Då kan ibland 15 timmar kännas lite för hans skull, inte för min skull. Men när man är lite mindre tror jag att det är viktigt med trygghet och det tror jag att man får allra bäst av sin mamma eller pappa eller någon annan som står barnet nära. Men som jag skrev längre upp i kommentaren så finns det ju alltid olika anledningar till varför barnet börjar i förskolan, ibland kan man ju inte välja och det ska man ju inte behöva ha dåligt samvete för det, visst har barnen det bra på förskolan! Men att lämna dem där för att man känner att man som förälder inte kan fylla barnets behov känns ju otroligt ledsamt. Men du har säkert rätt i det, man utgår helt enkelt ifrån att det är barnens bästa att göra som alla andra föräldrar gör, säkert många som tycker att vi är konstiga när vi valt att göra som vi gjort. Att dessutom skaffa 5 barn, bara det är ju provocerande och annorlunda.
Tack för din kommentar som fick mig att skriva av mig lite, skönt!