Jag har ett tufft skal

Såg ni programmet Renées brygga igår? Renée gjorde en väldigt bra intervju med Peter Dalle där han berättade att han utan problem kan ställa sig framför en publik med tusentals människor. Där har han kontroll över vad som ska hända och han känner sig säker. I det privata visade det sig lite otippat att Peter Dalle känner sig väldigt osäker. Han uttrycker själv att han känner att han har låg självkänsla. Och just det här som Peter Dalle beskriver skulle lika gärna kunnat handla om mig. 

Utåt sett verkar jag ganska tuff och självsäker. För många finns det en stor rädsla att prata inför folk. Den rädslan har inte jag, av samma anledning som Peter Dalle, då känner jag mig säker. Då är det jag som bestämmer vad som ska hända. Jag är trygg.

Men i sociala sammanhang är jag osäker. Det är då jag tar på mig mitt skal för att visa min osäkerhet så lite som möjligt. Bakom skalet finns en osäker liten flicka som gör allt för att inte synas. För det värsta som skulle kunna hända är att osäkerheten märks. Det är ju nästan självklart i dagens samhälle att vi alla ska ha en hög social kompetens. Har man inte det så känns det som att precis alla andra har det och man känner sig annorlunda. 

Jag har läst en kurs i ledarskap och där pratade vi mycket om detta. Den kursen kan vara något av det bästa jag gjort i hela mitt liv. Innan kursen hade jag känslan av att jag var annorlunda och att det normala var att vilja umgås och mingla med folk så fort chansen gavs. Vilket jag inte alls gillar. Jag gillar ensamheten. 

Under kursen fick vi genomgå olika tester med frågor som både vi själva och personer i vår närhet fick svara på. Efter resultatet placerades vi sedan i grupper med de personer som var mest lika oss själva. Och kan ni tänka er, ungefär en tredjedel av mina kurskamrater var lika osociala som mig. Helt plötsligt var det okej att ägna timmar åt problemlösning hellre än att mingla runt bland folk man inte känner. Det fanns fler än mig som hade denna osäkerheten och hade gått hela sitt liv och känt sig annorlunda. Detta var så befriande. Och jag har från och med den kursen släppt min strävan efter att vara lika social som alla andra. Alla är vi olika och sådan här är jag. 

Att jag skriver om detta här på bloggen lite då och då är för att jag vill verkligen att ingen som känner som mig ska känna sig annorlunda och sträva efter att bli någon annan. Sociala människor i samhället är de som syns och märks mest. Vi som inte är lika sociala finns också men vi har inte samma strävan efter att bli sedda och synas på samma sätt. Men vi finns. Att vara social är en riktigt bra egenskap samtidigt som en osocial problemlösare också är en viktig del i samhället. Alla är viktiga och behövs, hur skulle samhället kunna fungera om alla hade exakt samma egenskaper. Troligtvis inte särskilt bra.

Mer att läsa om detta hittar ni HÄR >> och i inlägget HÄR >>